sunlightsymphony

Ibland så är det bara för jobbigt att vara sjuk. Jag hatar det det är skitjobbigt att vara sjukskriven.
Har haft en helvetesdag idag rent ut sagt.
På söndag går min sjukskrivning ut och när jag var hos doktoen innan jul så så skulle vi höras av runt den 16 ca för att se hur jag mår.
Idag när jag ringer dit för att be om en tid till honom så är han ledig till den 24/1.
Jag bara: Jaha vad ska jag då göra?? Mina tabletter funkar inte och jag mår skit rent ut sagt.
Och sköterskan i telefonen bara ja jag vet inte men vet man med sig att man kommer att bli sjukskriven längre så måste man boka tid någon vecka i förväg!
Hur fan ska jag veta hur jag mår denna veckan??

Jag bara jaha??Men vi skulle höras av nu och så é han ledig? Vad ska jag ta mig till??
Hon bara ja jag vet inte du kan få en tid den 24.
Jaha men jag kan ju inte gå hemma en vecka utan sjukskrivning och jag måste få hjälp med mina tabletter som inte fungerar.

Hon bara: Ja jag vet inte men du kan ju ringa till psykiatrin och höra om det kan hjälpa dig.

Jag kände ångesten komma och jag var orolig. Hur fan kan de sköta det så dåligt? Vad händer med mig nu? Är jag tvingad att jobba på måndag vad händer med tabletterna?
Och folk ska inte tro att jag inte vill jobba för det vill jag jag vill inget annat än att må bra och gå till jobbet och må bra. Jag tycker det är fruktansvärt att man kan må så dåligt och inte veta varför.
Jag är trött och ledsen för att det är så.
Man vill inte vakna upp varje dag och må konstigt och inte kunna förklara eller sätta fingret på vad det är eller ens beskriva hur det känns. För det kan jag inte. Hade man haft ont i magen så kunde jag ju liksom förklarat att jag har ont i magen.
Men man klassas väl som psykiskt sjuk. Jajag vet inte.
Jag vet bara att så här ska man inte må och så länge jag mår såhär så fungerar inte mitt liv. Livsgnistan finns liksom inte där.
Allt känns hopplöst.
Jag känner mig fruktansvärt ledsen och ensam.
Ska det va så jävla svårt att få hjälp???

Jag ringde iallafall numret jag fick till psykiatrin.
Och fick prata med en där och förklarade allt med att doktorn var ledig tabletterna och sjukskrivningen så kollade hon om det hade en tid. Och det hade dem den 25. Jag menar jag behöver hjälp denna veckan inte den 25.
Dessutom så sjukskrev de inte sina patienter försen de lärt känna en.
Så hon rekommenderade mig att ringa till doktorn imorgon och få en akuttid istället så får jag ju ta en annan läkare.
Så vi får väl se vad denne säger.
Tycker det är jobbigt att behöva köra dit till en ny och förklara mig igen och dra det hela en gång till. Tänk så tar de inte tag i det och puttar iväg mig till jobb på måndag? Hur ska det gå?? När jag fortfarande står och stampar på ruta ett?? Jag känner hur oron äter upp mig inombords. Och jag önska att det bara var en bruten arm så att jag visste vad det var och att de syntes för då hade folk förstått.
Man bygger liksom upp en fasad som folk inte ser igenom. Och ingen kan känna det jag känner.
Jag orkar inte mer jag orkar inte dölja det. Och jag orkar inte ljuga och säga att allt e bra när vissa frågar.
För oftast säger man att det är ok. För man vill inte älta och vara den gnälliga personen...
För det finns så många fördommar.
Jag vill jobba fatta det jag vill må bra jag vill vakna upp på morgonen och känna att jag älskar mitt liv.
Jag har allt jag kan önska och lite till. Jag har en underbar sambo ett fint hus en ny bil o pengar.
Men det är ingenting värt när man inte mår bra och kan njuta av det.
Jag vill njuta av det och jag vill leva mitt liv.
Men just nu vill jag bara gräva en grop och lägga mig där tills det kommer en bättre dag.

Kommer det att komma en bättre dag??
Jag hoppas det, jag hoppas att läkarna verkligen tar tag i de och hjälper mig långsiktigt inte bara för några månader. För jag vill inte gå o må bra ett halvår pga tabletter för att sedan återgå till detta.
Jag vill göra mig kvitt det för all framtid.

Och visst det hjälper inte att sitta hemma. Men det underlättar en del att slippa ha pressen på sig att gå till jobb.
Att känna den här oron när man går och lägger sig att kommer jag må bra eller bättre imorgon??
Det känns bättre att ta en dag i taget. Ta en sak i taget.
Psykologen trodde att det kunde bero på att jag sover dåligt. Men det är det inte det vet jag för det kvittar om jag sovet 3 h eller 15 h. Jag mår dåligt ändå.
Visst jag är konstant trött eller trött ska jag inte säga utmattad tömd på energi. Jag orkar inte ta tag i saker.
Vissa dagar e så dåliga att jag knappt reser mig ur sängen.
Jag har en fruktansvärd känsla inom mig som inte går att förklara, men jag känner att den äter upp mig inifrån.
Just nu är jag bara ett tomt skal känns det som. Ingenting betyder någonting längre.
Jag gråter och gråter men det hjälper inte jag gråter både utombords och inombords.
Varför har detta drabbat mig?Jag har inte förtjänat detta.
Det är inte rättvisst skiten har snott mitt liv...
Jag saknar det, jag vill ha det tillbaka......